Nu är det avklarat och jag är "hemma" för att hälsa på. Jag överlevde och det har gått nästan helt smärtfritt. Självklart har en viss längtan hem funnits, men jag hade säkert kunnat vara kvar ett par veckor till utan att ha någon större ångest. Det känns skönt. Att kunna klara sig själv, inte behöva längta för mycket efter någon.

Men nu är jag iaf här i Halmstad igen. Det känns konstigt. Första steget in i lägenheten kändes annorlunda. Allt var mycket ljusare än vad jag kom ihåg. Möblerna var inte placerade på samma ställe som sist. Min säng stod inte kvar. Men vad gör det. Klart att det känns konstigt. Men det är så det är, livet har gått vidare för mig. Och det känns inte hemskt.

Men jag funderar och funderar på vad jag håller på med annars. Om de saker som hänt, de saker som inte hänt. De saker som borde hänt och de saker som inte borde hänt. Har jag gjort fel, har jag klantat mig igen? Jag vet inte och just nu vill jag inte överanalysera det. Men jag vet att jag måste hålla koll på mig själv så jag gör det som jag verkligen vill, det som blir bäst för mig själv. Även om allt detta låter så jäkla ego så är det så, annars kommer nog det mesta skita sig. Det har bara blivit så dumt alltihopa. För ett år sedan hade jag inte ett enda av dessa problemen. Men nu är de här. Min hjärna kringlar in sig och stelnar ihop till en torr disktrasa för att fundera på vad jag ska göra. Det är nog bara till att kämpa vidare.

Nu ska jag gå och lägga mig iaf. Får sova i mammas säng i natt. Har saknat en riktigt skön säng, min i Lomma är hemsk och när jag har sovit borta där så har jag inte kommit ihåg hur sköna sängarna var. Eller jo en var skön. Men nu ska jag sova i den skönaste av alla! För ska upp och träffa Måsen och Enkelwe imorgon, ett sista hejdå innan de flyttar till London.

Godnatt mina änglar!